Bettsan

Jag är en sån som älskar att planera saker. Och jag älskar även att hitta på saker. I tanken. Jag kan tänka att "oj fan vad kul att resa bort" "fara och hälsa på någon där" "köpa det där och tillslut göra det där".. Men när det väl kommer till kritan så är det inget utav det som jag verkligen vill göra. Jag gillar som mest att vara hemma, ta det lugnt och göra i princip ingenting.

Så fort som det börjas planera att nu ska det här göras OCH att någon annan faktiskt ska se till att det händer? shit. hjärtat slår i 100 slag/sekund. Jag blir så otroligt stressad bara av att veta om att jag måste lämna min trygghet här. jag blir rädd. Rädd för i princip allt som kan hända. Så många tankar som jag hinner tänka inom loppet av några minuter. Det kryper i kroppen, magen börja göra sig påmind om att jag faktiskt inte är så frisk och då kan jag inte alls fokusera på någonting annat.

Jag önskar att det kunde sluta vara såhär. Att jag bara kunde svara OK lets do this shit! Och bara göra allt som alla andra vill. Men jag skulle nog tro att jag får leva såhär för alltid.

Jag vet att det är löjligt. Men så är det. Det är så jag känner i princip jämt när något liiiiite större ska hända. Ja herre gud. Inte fan är jag som någon annan inte.

jag är inte som alla andra. så är de.

Fy fan vad jag hatar Taylor. Hon är så sjukt överskattad att de finns ju fan it! Hon vinner typ hur mycket priser som hellst med låtar som handlar om hur hon blir kär i folk å att dom gör slut. Herre gud. Sexy and I know it texten måste ju vara mer genomtänkt än hennes låtar?

Sure, jag säger inte att många av låtarna som jag lyssnar på har speciellt mycket bättre texter? Men hennes texter+hon = herre gud och fy fan.

Jag menar. Lyssnar bara på det här klippet från MTV. Hon sjunger falskt + att hon inte ens tar dom höga tonerna? Hon blir tyst åså sjunger kören dom? lol.

 

För tillfället är jag hemma på timmar samtidigt som jag inväntar magsjuka. Är sjukt många som ligger sjuka nu + att Lindis blev sjuk i natt. Så jag väntar bara på min tur. Hade självklart helst sluppit det. Men jag känner mig själv. Nu först ska jag gå runt och oroa mig i timmar/dagar och övertyga mig själv om att jag håller på att bli sjuk. Och då oftast tillslut har jag lyckats övertyga mig så hårt att jag helt enkelt blir sjuk. Ibland skiner jag igenom och glömmer av att oroa mig. Och då kan det försvinna av sig själv.

Jag sitter även med världens halsbränna som gör att jag mår illa hela tiden. Ibland är det förjävla roligt att vara jag.

Det kan skrämma mig hur otroligt beroende jag kan vara av andra. Men jag kan även älska att få vara ensam. Ensamhet är som bäst när man har fått välja det själv. Som att tex bara få sitta ifred och se 4 filmer på raken. Eller bara göra absolut ingenting och verkligen njuta av det. Men då ibland så vill jag bara vara med andra. Man ser det framför sig. Precis hur en dag/kväll ska vara. Man ska skratta, ha roligt och lägga sig och sova med ett leende på läpparna. Men hur ofta slutar något egentligen så? Det värsta som finns är egentligen när förväntningarna på någon/något är så höga. Och sedan när kvällen väl kommer så kan man bli totalt dissad i princip. Det är mer som att man inte duger eller inte finns. Då känner man på en gång att what the fuck am I doing here? Varför stannade jag inte bara hemma?

Och ändå lika fullt. Så nästa gång tänker man likadant. Oj vad kul allting ska bli. Och då blir man besviken igen. Jag säger nu inte att det är såhär jämt. Sure, vissa gånger kan vara så sjukt bra. Men då och då är det en sån där dålig gång som faller igenom. Men det är väl som det. Man måste chansa och se vart livet tar en. Och det är inte direkt heller som att man kan tvinga något att umgås om denne nu inte känner för de? [:

Man jag är väl naiv, lite dum eller så vägrar jag väl helt enkelt gå med att folk och tider förändras.

Men i alla fall. Ja jag är beroende av andra. Jag behöver någon att diskutera med. Någon som berättar saker för mig och som vill fråga mig saker. Jag behöver att någon lär mig hur saker ska fungera och varför man ska göra på ett visst sätt. Sure, jag kanske inte alltid nu gör som andra vill och säger att man ska göra. Men ändå. Jag behöver er.

Jag gör väl som alla andra för tillfället. Är bänkad dels framför datorn och dels framför tv:n. (Dock för dom flesta andra är de väl tv och telefon som gäller. Men jag och pc. Vi är som vänner.)

Det är som roligt när det går bra för Sverige i någon sport. Då helt plötsligt är de så sjukt många som är intresserade och hejjar som att dom aldrig har gjort något annat. Men sen när segersviten är över då? Då bara poff så är dom borta. Är det verkligen så viktigt att "passa in" ? Att visa att man är precis som alla andra med att kolla och heja på samma sak?

Jag gillar sport. Sure, kanske inte nu så mycket att utöva det som att kolla på det. Men ändå.

Nu har jag tillslut gett upp.
Nu skiter jag i jävla Iphone.

Jag har alltid saknat en bakåtknapp där nere på telefonen. Så nu tillslut har jag gett upp och bytt till en android. En enkel S2 blev det för mig. Men jag tror nog att jag klarar mig lika bra med det.

Tydligen så har dom på apple bestämt sig för att dom ska vara sämst. Man ska helt enkelt inte kunna flytta över saker på telefonen till simkortet. Så då sket jag i det och flyttade över allt för hand istället. Uppskrivet och sedan nedskrivet igen.

Det här blir nog bra hoppas jag.

Hur kan det komma sig att man med vissa personer kan prata på i flera timmar i telefonen? Men med vissa andra kan fem minuter vara en ren pina?

Vad är det med folk och att dom alltid ska komma när man äter? Jag blir så otroligt irriterad och stressad när folk sitter bredvid eller i ett annat rum och bara väntar på att man ska äta klart. Då är man tvingad att kasta i sig maten för att sedan gå och vara trevlig. Sure, jag kan älska att ha folk på besök! Mysigt att träffas och bara göra ingenting. Men just de där när man är mitt i att man ska äta! Gah.Jag vet att även jag själv kan dyka upp hos folk just när dom ska äta. Jag är väl inte felfri jag heller. Det borde vara en oskriven regel att när det är matdags får man hålla sig borta. I alla fall 20 min till. Eller så att man bara som kompis kan känna av situationen. Ska jag stanna eller kanske komma tillbaka lite senare? För vissa är inte alls lika känsliga som jag med det. Det kanske bara är jag som är retarded. Vad vet jag?