The fat girl.

Att ens kroppstyp kan spela så jävla stor roll. Ta som exempel att gå ut på krogen som en smal tjej eller som en tjock tjej. En tjock tjej finns det ingen jävel som typ ens vill prata med. Ingen dans, inget prat. Jävlat ingenting. Det enda man kan få typ om man har tur är den sk "bitchblicken" eller som jag skulle säga "fjortisblicken".  Men så fort det kommer en smal tjej. Resten spelar som ingen roll. Hon kan vara typ hur ful som helst i ansiktet eller hur  jävla elak som helst. Men hon är smal ändå. Så då går det att dansa, att prata, att bjuda på drinkar. Ja tamejfan vad som helst. Hon är smal.

Fuck you kroppar. Jag hatar er.
 




En såkallad "fjortisblick".
 

One thing can make a change.

Jag gick sönder. Men jag blev hel igen. Det var en sjukdom. Fast inte den sjukdomen som jag trodde. Efter penicillin och en massa annan skit räknas jag nu som frisk. Nu på måndag är det dags för nya prover. Det är eldprovet. Att en så liten grej kan påverka så jävla mycket.
Jag krashade och jag gick sönder i för många delar. Det sitter i psyket för tillfället. Vad som händer nästa vecka. Det har jag ingen aning om.

The broken one.

Vad gör man när man håller på att gå sönder?

Jag är livrädd. Jag pallar inte. Torsdag, fredag, torsdag, fredag. tisdag. Dagarna blir långa och ingenting känns som förut. Sure, för någon annan är de kanske inte den största dealen. Men så är det inte för mig. Jag är rädd. Och allt jag vill är att sjunka genom jorden. Jag vill inte träffa någon.

To much pain.

Okej. Ja. Det här var ju just vart jag fick skriva om precis vad jag ville. Så fortfarande är jag inne på samma. Samma förbannade jävla skit. Smärta.

Jag är så sjukt jävla less! Är det inte magen så är det benet, fingret, ryggen eller någonting helt annat. Men tamigfan så ska det alltid vara NÅGONSTANS. Hur känns det ens att inte ha ont? Finns det någon som kan svara på det?

I princip nu varje dag uppkommer det något nytt. Vissa saker vill jag inte dela med mig av till någon annan så dom håller jag helt enkelt för mig själv. Men då i vissa fall går det verkligen inte. Jag blir mer och mer säker på att det någon sjukdom som jag har. Och ja, jag kollade google. + bilder. Om det är som jag tror att det är så kommer jag att ge upp. Då släpper jag allt. En läkartid, ja okej det är på vårdcentralen så jag förväntar mig inte speciellt mycket. Men iallafall. En läkartid på 2 veckor var vad dom kunde erbjuda. Så nu väntar jag. Ska skriva ut pappren om sjukdomen och ta med och visa. Jag vill bara veta. Jag orkar inte vara rädd.


Why cant this be real?

Varför sjukhusserier är så jävla mycket bättre än verkligheten?

Jag blir beroende. Jag skulle kunna sitta i flera dagar, veckor ja säkert månder i sträck och bara titta. Min drog är serier. Det vet jag redan.

Själva grejen med just sjukhusserier för mig är: Man blir ALDRIG hemskickad med ett "jag vet inte. Du inbillar dig säkert. Prova ta en tablett i 2 månader så blir det säkert bättre". I serierna finns det bara två alternativ. Antingen hittar dom vad problemet är och fixar det. Eller så hittar dom vad problemet är och personen dör. Det är svart på vitt. Det är det som jag tycker är det bästa. Sure, nog finns det väl tusen andra grejer med dom som också är bra. Jag menar, kolla bara hur många snygga läkare det finns?! Irl får du en gammal gubbe som inte kan svenska och tror att du vill ha nässpray när du har ont i ryggen typ.

Jag önskar ändå. Att det var precis som i dom här serierna irl. Att läkarna faktist engagerar sig. Att dom vill hjälpa sin patient Och att dom ger sig bara fan på att hitta vad som är felet. Jag är 100 % säker på att detta aldrig kommer att inträffa. Åtminstone inte i den svenska sjukvården. Här vill alla bara fara till jobbet. Få sin lön. klart.

Fuck this. Jag säger som pappa: Vad fan har vi gjort sjukvåden egentligen?








It sucks to be sick.

Gah.

Jag orkar inte ha ont. Det suger bara så jävla hårt att hela tiden känna av magsmärtor och illamående och veta att det inte finns något man kan göra åt det?

Igår genomgick jag, vad som för mig var det värsta jag har gjort, en gastroskopi. Dom flesta jag har pratat med har sagt att "nemen det är inte så farligt." "Kan vara lite intressant" ÖH ? Man får en jävla slang nedpressad i halsen samtidigt som man hulkar ihjäl sig, det pumpar upp magsyra, man ska hinna med att andas och tårarna sprutar ? Ja det var ju inte allllllsss så farligt.. Jag vet då iallafall att jag inte tänker göra om det. Under några omständigheter. Okej, möjligtvis om jag typ blir sövd.

Men då iallafall till det värsta. Jag visste redan innan att dom inte skulle hitta något. Och vad var det som hände? Juste, dom hittade inget. Så jag genomgick den undersökningen helt i onödan. Utsatte mig för det enbart för att få veta att jag har liite slapp magmun ? öh wtf? Min första fråga blev: Vad gör man åt de då? Svaret: Det finns inget att göra åt det. Eller du kan ju sluta dricka kaffe och röka. ÖH ? Tur at jag gör båda två..

Så resultatade av detta blev att jag har värre i magen, ont i halsen, svårt att svälja och nu vet att det finns inget som jag kan göra åt det utan det bästa är helt enkelt att försöka "slappna av". Och det gör man hur ?

Det finns så mycket jag vill men nu vet jag att det helt enkelt bara är att stryka dom planerna. För att det är inget utav det som jag någonsin kommer att kunna genomföra.

Fy fan vad jag hatar den svenska sjukvården. Ni suger.

Meanboys.

Ibland blir jag så sjukt trött på alla testosteronmänniskor jag har runt omkring mig. Det är skitsnack hit å de är skitsnack dit. Ingenting är fan bra. Spec då tjejerna. Alla är vi slynor. Gör vi en sak är vi slynor å gör vi tvärtom ja då är vi horor. Ena dan är vi cepe i huvudet å nästa är vi helt enkelt bara sära. Det spelar ingen roll vad vi tycker eller gör för de är ändå inte bra.

Ta tex om en tjej gillar sex och även då visar att hon gillar det. Ja då blir hon först utskrattad för de + att hon är en slyna för att hon visar det. Min fråga då blev: Jamen är de inte bra att hon visar vad hon gillar å vill ? Och svaret blev: joo. .. men ändå. är ju som slynigt ? ÖÖH ? wtf ?

En tjej är för bra, för dålig, för smal, för fet, vill ha för mycket, vill ha för lite. herre gud. Ingenting kan ju fan få er nöjda.

Om de är någon som är cepe och sär är de väl fan ni killar. Ni snackar fan mer skit än vad vi tjejer gör alla tillsammans.

Jag säger som min fina vän sa :"dom snackar ju mer skit än i meangirls eller nå"

Oh all that planning.

Jag är en sån som älskar att planera saker. Och jag älskar även att hitta på saker. I tanken. Jag kan tänka att "oj fan vad kul att resa bort" "fara och hälsa på någon där" "köpa det där och tillslut göra det där".. Men när det väl kommer till kritan så är det inget utav det som jag verkligen vill göra. Jag gillar som mest att vara hemma, ta det lugnt och göra i princip ingenting.

Så fort som det börjas planera att nu ska det här göras OCH att någon annan faktiskt ska se till att det händer? shit. hjärtat slår i 100 slag/sekund. Jag blir så otroligt stressad bara av att veta om att jag måste lämna min trygghet här. jag blir rädd. Rädd för i princip allt som kan hända. Så många tankar som jag hinner tänka inom loppet av några minuter. Det kryper i kroppen, magen börja göra sig påmind om att jag faktiskt inte är så frisk och då kan jag inte alls fokusera på någonting annat.

Jag önskar att det kunde sluta vara såhär. Att jag bara kunde svara OK lets do this shit! Och bara göra allt som alla andra vill. Men jag skulle nog tro att jag får leva såhär för alltid.

Jag vet att det är löjligt. Men så är det. Det är så jag känner i princip jämt när något liiiiite större ska hända. Ja herre gud. Inte fan är jag som någon annan inte.

Everybody.


that's it.

jag är inte som alla andra. så är de.

Taylor swift, yes she sucks.

Fy fan vad jag hatar Taylor. Hon är så sjukt överskattad att de finns ju fan it! Hon vinner typ hur mycket priser som hellst med låtar som handlar om hur hon blir kär i folk å att dom gör slut. Herre gud. Sexy and I know it texten måste ju vara mer genomtänkt än hennes låtar?

Sure, jag säger inte att många av låtarna som jag lyssnar på har speciellt mycket bättre texter? Men hennes texter+hon = herre gud och fy fan.

Jag menar. Lyssnar bara på det här klippet från MTV. Hon sjunger falskt + att hon inte ens tar dom höga tonerna? Hon blir tyst åså sjunger kören dom? lol.


Song of the day.

 

Oh that sickness.

För tillfället är jag hemma på timmar samtidigt som jag inväntar magsjuka. Är sjukt många som ligger sjuka nu + att Lindis blev sjuk i natt. Så jag väntar bara på min tur. Hade självklart helst sluppit det. Men jag känner mig själv. Nu först ska jag gå runt och oroa mig i timmar/dagar och övertyga mig själv om att jag håller på att bli sjuk. Och då oftast tillslut har jag lyckats övertyga mig så hårt att jag helt enkelt blir sjuk. Ibland skiner jag igenom och glömmer av att oroa mig. Och då kan det försvinna av sig själv.

Jag sitter även med världens halsbränna som gör att jag mår illa hela tiden. Ibland är det förjävla roligt att vara jag.

Some nights I stay up.

Det kan skrämma mig hur otroligt beroende jag kan vara av andra. Men jag kan även älska att få vara ensam. Ensamhet är som bäst när man har fått välja det själv. Som att tex bara få sitta ifred och se 4 filmer på raken. Eller bara göra absolut ingenting och verkligen njuta av det. Men då ibland så vill jag bara vara med andra. Man ser det framför sig. Precis hur en dag/kväll ska vara. Man ska skratta, ha roligt och lägga sig och sova med ett leende på läpparna. Men hur ofta slutar något egentligen så? Det värsta som finns är egentligen när förväntningarna på någon/något är så höga. Och sedan när kvällen väl kommer så kan man bli totalt dissad i princip. Det är mer som att man inte duger eller inte finns. Då känner man på en gång att what the fuck am I doing here? Varför stannade jag inte bara hemma?

Och ändå lika fullt. Så nästa gång tänker man likadant. Oj vad kul allting ska bli. Och då blir man besviken igen. Jag säger nu inte att det är såhär jämt. Sure, vissa gånger kan vara så sjukt bra. Men då och då är det en sån där dålig gång som faller igenom. Men det är väl som det. Man måste chansa och se vart livet tar en. Och det är inte direkt heller som att man kan tvinga något att umgås om denne nu inte känner för de? [:

Man jag är väl naiv, lite dum eller så vägrar jag väl helt enkelt gå med att folk och tider förändras.

Men i alla fall. Ja jag är beroende av andra. Jag behöver någon att diskutera med. Någon som berättar saker för mig och som vill fråga mig saker. Jag behöver att någon lär mig hur saker ska fungera och varför man ska göra på ett visst sätt. Sure, jag kanske inte alltid nu gör som andra vill och säger att man ska göra. Men ändå. Jag behöver er.

Come on and win that fucking gold.

Jag gör väl som alla andra för tillfället. Är bänkad dels framför datorn och dels framför tv:n. (Dock för dom flesta andra är de väl tv och telefon som gäller. Men jag och pc. Vi är som vänner.)

Det är som roligt när det går bra för Sverige i någon sport. Då helt plötsligt är de så sjukt många som är intresserade och hejjar som att dom aldrig har gjort något annat. Men sen när segersviten är över då? Då bara poff så är dom borta. Är det verkligen så viktigt att "passa in" ? Att visa att man är precis som alla andra med att kolla och heja på samma sak?

Jag gillar sport. Sure, kanske inte nu så mycket att utöva det som att kolla på det. Men ändå.

RSS 2.0