Bettsan

Det kan skrämma mig hur otroligt beroende jag kan vara av andra. Men jag kan även älska att få vara ensam. Ensamhet är som bäst när man har fått välja det själv. Som att tex bara få sitta ifred och se 4 filmer på raken. Eller bara göra absolut ingenting och verkligen njuta av det. Men då ibland så vill jag bara vara med andra. Man ser det framför sig. Precis hur en dag/kväll ska vara. Man ska skratta, ha roligt och lägga sig och sova med ett leende på läpparna. Men hur ofta slutar något egentligen så? Det värsta som finns är egentligen när förväntningarna på någon/något är så höga. Och sedan när kvällen väl kommer så kan man bli totalt dissad i princip. Det är mer som att man inte duger eller inte finns. Då känner man på en gång att what the fuck am I doing here? Varför stannade jag inte bara hemma?

Och ändå lika fullt. Så nästa gång tänker man likadant. Oj vad kul allting ska bli. Och då blir man besviken igen. Jag säger nu inte att det är såhär jämt. Sure, vissa gånger kan vara så sjukt bra. Men då och då är det en sån där dålig gång som faller igenom. Men det är väl som det. Man måste chansa och se vart livet tar en. Och det är inte direkt heller som att man kan tvinga något att umgås om denne nu inte känner för de? [:

Man jag är väl naiv, lite dum eller så vägrar jag väl helt enkelt gå med att folk och tider förändras.

Men i alla fall. Ja jag är beroende av andra. Jag behöver någon att diskutera med. Någon som berättar saker för mig och som vill fråga mig saker. Jag behöver att någon lär mig hur saker ska fungera och varför man ska göra på ett visst sätt. Sure, jag kanske inte alltid nu gör som andra vill och säger att man ska göra. Men ändå. Jag behöver er.